30
följande r (liksom b mellan m och l eller r samt p mellan m och t eller n, t. ex. himblar, fisl. himlar himlar; sampt, fisl. samt samt); en hjälpvokal inskjutes mellan ordslutande r och en föregående konsonant; a ersättes i ändelser ofta af æ̕; ändelsens u verkar ingen förändring hos ett föregående a; presens har lånat infinitivens vokal (och preteritum konj. den i pret. indik. plur.). Andra viktiga förändringar, som visa sig vid samma tid, men som åtminstone delvis nog äro af något äldre datum, äro: alla diftonger ha kontraherats, t. ex. ögha, fisl. auga öga, drø̄ma, fisl. dreyma drömma, stēn, fisl. steinn sten (spår häraf redan på 1100-talet); e har blifvit æ, t. ex. knǣ, fisl. kné knä; ia har blifvit iæ såsom i norskan, t. ex. hiærta, fisl. hiarta hjärta; iū har blifvit ȳ efter r och efter konsonant med följande l, t. ex. rȳka, fisl. riúka ryka, flȳgha, fisl. fliúga flyga; hos verbet hafva de tre personerna i singularis till sin form sammanfallit (utom i det s. k. starka pret.); 2 pers. plur. ändas på -in i st. för -eð, -oð, t. ex. farin, fisl. fareð faren, fōrin, fisl. fóroð foren). 1300-talet medför nya viktiga förändringar: så t. ex. öfvergår kort y till ø i en mängd ställningar (dyr har blifvit dør dörr o. d.); en s. k. vokalbalanslag inträder, enligt hvilken ändelsevokalerna i, u stå efter kort rotstafvelse, men efter lång stafvelse i deras ställe e, o inträda, t. ex. gudhi åt Gud, til salu till salu, men (gamal) i gardhe gammal i gårde, for visso helt visst; hos pronomina börja dat. och ack. att i form sammanfalla. Ordförrådet har ännu upptagit endast få lånord, mest kyrkliga genom kristendomen införda uttryck af ursprungligen latinsk och grekisk börd, t. ex. kors kors, brēf bref, skōle skola, præster präst, almōsa allmosa. Vid midten af 1300-talet undergår skrift-
