språket, samtidigt med dess utbildande till ett för hela landet gällande »riksspråk», en betydande omstöpning. Denna »yngre fornsvenska» eller »medelsvenska» (1375—1526) kännetecknas hufvudsakligen af följande: långt a har öfvergått till å, och io (utom före g, k, rdh[1], rt) till iø, t. ex. miøl mjöl, biørn björn (men thiokker tjock, fiordher fjord, hiorter hjort); g och k (samt sk) uppmjukas före »lena» vokaler till dj och tj (stj); i obetonad stafvelse öfvergå k och t ofta till gh och dh (t. ex. Swērighe för Swērīke, lītedh för lītit; artiklarna þæn (eller hin) »den» och (något senare) en »en» komma i bruk; särskilda pronomina för dualis upphöra att begagnas; relativet ær »som» ersättes af sum; part. pres. får en biform på -s, t. ex. gangandis jämte gangande gående. Något senare visa sig följande företeelser: kort vokal förlänges före enkel konsonant, först i sluten stafvelse, t. ex. gaf gaf, sedan äfven i öppen, t. ex. hava hafva; hjälpvokal insättes äfven mellan ordslutande l, n och en föregående konsonant, t. ex. gavel gafvel, ø̄ken öken; kort i blir i öppen stafvelse ē, t. ex. lēva för äldre liva lefva; th öfvergår till t en ny konjugation utan infinitivändelse, men med dubbelt preteritimärke, utbildas, t. ex. bō, bodde, bott för äldre bōa, bōþe, bōt. På grund af landets politiska och merkantila förhållanden öfversvämmas ordförrådet nu af lågtyska lånord, mest sociala och industriella termer, såsom de många verberna på -ēra, t. ex. hantēra, substantiverna på -erī, t. ex. røverī, -inna, t. ex. førstinna furstinna, -hēt, t. ex. frōmhēt, de med prefixet be- bildade orden, t. ex. betala, och en massa andra, t. ex. klēn, smaka, gröver grof, punger, tukt, brūka,
- ↑ Typen þ utbytes vid denna tid mot th och dh, alltefter uttalet.
