32
twist, stövel, arbēta, frökoster frukost o. s. v. Mot slutet af perioden är på grund af de politiska förhållandena ett danskt inflytande på språket i hög grad märkbart, och detta sträcker sig äfven till ljud- och formläran, så att t. ex. alla olika ändelsevokaler hålla på att utträngas af danskans enformiga -e, de hårda konsonanterna p, t, k af b, d, g såsom i danskan, och imperativens 2 pers. plur. får ändas på -er jämte -en, t. ex. tagher för äldre takin tagen.
Dialektolikheter äro obestridliga såväl uti runinskrifterna som i litteraturen, men i de förra undandöljas de flesta genom den särdeles onöjaktiga ljudbeteckningen, som under samma tecken inrymmer de mest skilda ljud (så t. ex. angifvas o, u, y, ö genom samma runa); och i litteraturen inskränkas de till ett minimum genom det då vaknande intresset att skapa ett riksspråk och genom vissa provinsers, t. ex. Östergötlands, öfverväldigande bidrag till och däraf följande inflytande på litteraturen. För öfrigt är hela denna fråga ännu otillräckligt undersökt. Endast en dialekt är i skrift bjärt återspeglad, nämligen ön Gottlands, hvilken så väsentligt skiljer sig från fastlandets fornsvenska, att man med allt skäl genom termen forngutniska betecknat den såsom i viss mening ett särskildt språk. Källorna för densamma äro ganska rika. De bestå för det första af mer än 200 runinskrifter, bland hvilka särskildt äro att märka den mycket gamla från Tjängvide (900-talet), de sju intressanta och rätt utförliga från Ardre (förra hälften af 1000-talet), den mer än 300 runor långa från Hauggrän (inemot 1100) samt framför allt den något efter 1200 tillkomna, 431 runor (102 ord) långa — näst Rökstenens den längsta, som finnes — å en dopfunt i Åkirkeby på
