Bornholm, där Kristi lefnad i bild och ord tecknas. Vidare äger forngutniskan en litteratur, bestående af en med runor skrifven, numera förlorad, kalender från år 1328, öns lagbok i en handskrift från omkr. 1350, ett samtidigt sagohistoriskt stycke och en yngre gillestadga. Språket skiljer sig från fastlandets förnämligast genom följande egenheter: de gamla diftongerna äro kvar, t. ex. auga öga, droyma (fisl. dreyma) drömma, stain (fisl. steinn) sten, och en triftong har uppstått genom öfvergång från iu till iau, t. ex. fliauga (fisl. fliúga) flyga; æ och ø hafva blifvit e och y, t. ex. mēla (fisl. mǽla) tala, dȳma (fisl. dǿma) döma; kort o förekommer nästan blott före r och är annars ersatt af u; w har bortfallit före r, t. ex. raiþi vrede; genit. sg. af fem. på -a ändas på -ur i st. för på -u, t. ex. kirkiur kyrkas. — I hvad mån de utan tvifvel egendomligt utvecklade dialekterna öster om Östersjön afveko från moderspråket, är på grund af bristande källor omöjligt att bestämma.
Den förste som i någon mån vårdade sig om det fornsvenska språkstudiet är den månglärde svensken J. Bureus († 1652), som genom flera runologiska arbeten (alltsedan 1599) fäste uppmärksamhet på och väckte intresse för runminnesmärkena och genom sitt utgifvande (1634) af den utmärkta fornsvenska skriften »Um styrilse konunga ok hofdhinga» äfven för den fsv. litteraturen. Hans nu förlorade arbete »Specimen primariæ linguæ Scantzianæ» 1636 lämnade blott en mycket kort öfversikt af den fsv. ordböjningen, men är anmärkningsvärdt såsom det första försöket i sitt slag och torde öfver hufvud vara det äldsta försöket i nyare tid till grammatisk behandling af något som helst forngermanskt språk. Runforskningen fick i Sverge en glansperiod
