tillgodoser fordringarna på ett fornsvenskt lexikon. Den enda sammanhängande grammatiska framställningen efter Rydqvists numera naturligtvis i mycket föråldrade är A. Noreens »Altschwedische Grammatik» 1897 ff.
2) NYSVENSKAN kan anses hafva fått sitt första mera betydande språkminnesmärke uti Sverges första fullständiga bibelöfversättning, utgifven 1541 af bröderna Laurentius och Olaus Petri m. fl., men efter landets regent vanligen kallad Gustaf I:s bibel. Under de närmast följande åren är den svenska litteraturen på grund af religiösa och politiska förhållanden af ett öfvervägande religiöst och historiskt-politiskt innehåll samt har i följd af humanismens inflytande en lärd prägel. Den är därför icke någon uttömmande källa för språkforskningen. Först från midten af 1600-talet, då en egentlig skönlitteratur uppstår, hvars främsta målsmän såsom Stiernhielm, Columbus och Spegel speciellt intressera sig för språkets ans och rikedom, ger litteraturen en allsidig belysning åt språket. Bland 1700-talets författare bör framför alla Dalin framhäfvas såsom i viss mån skapare af den tidens prosastil; från slutet af århundradet Kellgren och Bellman såsom representanter af resp. det högre och det lägre poetiska språkbruket. På 1800-talet torde väl skalderna Tegnér och Wallin genom den enorma spridning, deras verk vunnit, hafva utöfvat största inflytandet på och vara mest typiska för språkbruket, åtminstone vid seklets midt.
Hvad språkformen beträffar skilja sig de äldsta nysv. skrifterna, t. ex. G. I:s bibel, redan tämligen skarpt från de yngsta fornsvenska.[1] Man märker nämligen en
- ↑ Äfven själfva skrifsättet har blifvit betydligt förändradt genom införandet af de nya typerna å (sedan 1626 års öfversättning af Nya testamentet), ä, ö (båda redan i den äldsta på svenska tryckta bok: J. Gersons »Aff dyäffwlsens frästilse», öfversatt af Ericus Nicolai, 1495) för a(a), æ, ø.
