36
bestämd tendens att utrota danismerna och återupptaga inhemska och till dels ålderdomliga former. Dock saknas icke flera drag af yngre språkutveckling; så t. ex. ändas nu alla genitiver på -s (både i sg. och pl.), en ändelse som förut endast tillhört vissa deklinationer. Och trots många författares i viss mån arkaiserande tendenser både i fråga om ordformer och ordförråd ändrar sig dock språket under 1500- och 1600-talen ganska raskt. Sj och stj (såväl ursprungligt som af sk före »len» vokal uppkommet, se s. 31) sammansmälta till ett enhetligt sje-ljud; dj (både ursprungligt och af g före »len» vokal uppkommet) har, åtminstone vid slutet af 1600-talet, i riksspråket förlorat sitt d (jfr skrifningar såsom diufwer, giättar, envogé för jufver, jättar, envoyé); hj blir j (man får se jort för hjort och hjärpe för järpe) de inskjutna b, p i t. ex. himblar himlar, hambrar hamrar, jämpn jämn, sampt samt förstummas; i verbets plural antar 1 pers. samma form som 3 pers., t. ex. vi fara, foro för vi farom, forom; pronomen I får biformen Ni, som redan omkr. 1650 är i fullt bruk i talspråket; adjektivet förlorar så småningom all kasusböjning; hos substantivet sammanfalla nom., dat. och ack. redan vid midten af 1600-talet, och vid böjning med slut-artikel genomföres den principen, att numerus och kasus icke som förr uttryckas hos både substantivet och artikeln, utan numerus blott hos det förra, kasus blott hos den senare. Neutra på vokal, som hittills saknat pluraländelse, antaga i pl. -n, några -er, t. ex. bi-n, bageri-er. Öfver hufvud kan man säga, att det fsv.
