40
en väsentligen etymologisk ordbok. Af senare ordböcker äro de viktigaste A. Sahlstedts 1773, E. W. Westes utmärkta svensk-franska 1807 och A. F. Dalins 1850 —53. Ar 1893 började Svenska akademien utgifva sin kolossalt anlagda ordbok.
IV. DANSKAN indelas äfvenledes i tvenne stora hufvudepoker:
1. FORNDANSKAN till reformationen. Dennas språkområde utgjordes ej blott af det nuvarande Danmark, utan äfven af de sydsvenska landskapen Halland, Skåne och Blekinge; vidare hela Schleswig samt, såsom ofvan (s. 4) nämndt, under en kortare tid äfven stora trakter i England och en del af Normandie. De äldsta språkminnesmärkena utgöras af runristningar, tillsammans omkring 250 stycken. De äldsta förskrifva sig ända frän omkr. 800, t. ex. Snoldelev-stenens på Sjælland och Flemløse-stenens på Fyen. Från omkr. 900 äro de ganska utförliga inskrifterna från Trygge-vælde på Sjaelland och Glavendrup på Fyen, denna senare den längsta af alla kända danska runinskrifter (205 runor); från 900-talet inskrifterna vid Jællinge i Jutland, som handla om ett par af Danmarks äldsta historiska kungar (Gorm och Harald), och Vedelspang i Schleswig, äfvenledes med historiskt innehåll; från omkr. 1000 en sten vid Dannevirke i Schleswig, rest af Englands eröfrare Sven Tjuguskägg. En lika gammal källa äro de lånord, som från danskan inkommo i engelskan — de äldsta redan vid slutet af 800-talet, då de första danskarna slogo sig ner i England — samt i största mängd förekomma i den tidiga medelengelska skriften Orrmulumm. Litteratur på danska uppstod först på 1200-talet. Den äldsta af de till vår
