46
utbildats i synnerhet genom de stora skalderna Ibsen och Bjørnson samt novellisten Lie, och man har med skäl sagt, att det i den förstnämndes arbeten nått sin klassicitet. Detta språk skiljer sig från danskan först och främst genom sitt ordförråd, som upptagit norska provinsialismer i massor (öfver 7,000 ord), mindre i fråga om ordens böjning, men däremot i hög grad i afseende på deras uttal. De allra bjärtaste afvikelserna härutinnan äro: p, t, k i stället för danskt b, d, g, där dessa äro af ungt datum (se s. 42), t. ex. løpe: d. løbe springa, liten: d. liden liten, bak: d. bag bak; k och g äro före »lena» vokaler ersatta af resp. tj- och j-ljud, under det att de »hårda» ljuden i danskan kvarstå; r, som icke skorras såsom i danskan, sammansmälter med följande t (d), l, n, s till enhetliga ljud liksom i svenskan; de båda urnordiska tonfallen (se s. 38) hållas fortfarande åtskilda i musikaliskt afseende i motsättning mot förhållandet i den entoniga danskan; m. fl. punkter, af hvilka nästan alla utgöra lika många öfverensstämmelser med svenskan. — Dansk-norskan är grammatiskt behandlad bl. a. af J. Løkke (»Modersmaalets formlære» 1855), K. Knudsen (»Dansk-norsk sproglære» 1856) och K. Brække (»Bidrag til dansk-norskens lydlære» 1881). Språkhistoriskt är den behandlad i flera gemensamma arbeten af H. Falk och A. Torp: »Dansk-norskens lydhistorie» 1898, »Dansk-norskens syntax» 1900 och »Etymologisk ordbog» 1901 ff.
Emellertid uppstodo vid midten af århundradet mycket längre gående kraf på ett själfständigt norskt språk. Genom studium af de nynorska dialekterna och deras moderspråk fornnorskan bragtes den framstående språkmannen I. Aasen († 1896) på den djärfva tan-
