ken att, med begagnande af båda dessa källor, på grundval af sin födelsebygd Søndmøres dialekt skapa ett nytt, »norsk-norskt», språk, det s. k. landsmålet. Prof på detta framlade han 1853, och sedan dess har, tack vare dels utmärkta författare, såsom bl. a. Aasen själf, skalderna O. Vinje († 1870) och K. Janson samt romanförfattarna A. Garborg och J. Tvedt, dels nitisk propaganda af föreningen »Det norske samlag» (sedan 1868), en värdefull om ock föga omfångsrik litteratur på landsmålet uppstått. Sedan 1892 är det äfven genom lag auktoriseradt till kyrklig användning och såsom alternativt undervisningsspråk i statsskolor. Det förekommer emellertid ingenstädes såsom dagligt talspråk. För dess grammatiska byggnad och ordförråd redogör Aasens »Norsk grammatik» (1864) och »Norsk ordbog» (1873) samt H. Ross’ »Norsk ordbog» (1895 med tillägg 1902).
DE NUTIDA SKANDINAVISKA BYGDEMÅLEN gruppera
sig, som ofvan (s. 11) redan nämnts, i afseende på sina
frändskapsförhållanden icke så, som litteraturspråken
gifva anledning att förmoda. Lämna vi åsido isländskan
och färöiskan, hvilka bilda hvar sin dialektgrupp för sig,
så kommer man för det öfriga språkområdet till följande
indelning:
1) Västnorska, dialekterna på Norges västra kust mellan Langesundsfjorden och Molde.
2) Nordskandinaviska, det öfriga Norges samt de svenska dialekterna i nordvästra Västmanland, Dalarna, Norrland, Finland och Ryssland.
3) Gutniska på ön Gottland.
