48
4) Medelsvenska i det öfriga Sverge utom det sydligaste (se följande grupp).
5) Sydskandinaviska i större delen af Småland och Halland (söder om en ungefärlig linje Kalmar—Nässjö—Värnamo—Varberg), hela Skåne, Blekinge och Danmark samt den dansktalande delen af Schleswig. Denna grupp sönderfaller tydligt uti tre smärre: södra Sverge med Bornholm, de öfriga danska öarna och Jutland med Nord-Schleswig.
Studiet af de moderna nordiska dialekterna är hittills mycket ojämnt bedrifvet. För kännedomen om de isländska är nästan ingenting gjordt. — Färöiskan har behandlats förnämligast af V. U. Hammershaimb, utgifvaren af de synnerligen intressanta och talrika färöiska folkvisorna, och J. Jakobsen. — De norska dialekterna hafva grundligt undersökts först af Aasen, hvars ofvan nämnda arbeten m. fl. utförligt redogöra för desamma. I våra dagar har i synnerhet Ross fortsatt hans lexikografiska verksamhet, hvarjämte Joh. Storm och A. B. Larsen utvecklat en rastlös verksamhet för att i detalj utforska särskildt dialekternas fonetiska beskaffenhet, som förut föga beaktats. Dessa norska dialektstudier hafva nyligen erhållit ett centralorgan i tidskriften Norvegia, däri ett af Storm uppgjordt alfabet användes. — För de danska dialekterna är ännu jämförelsevis föga uträttadt. C. Molbechs »Dialect-lexicon» af 1841 är mycket bristfälligt. Af specialundersökningar finnes för ö-målens vidkommande föga. Däremot har Schleswigs-dialekten förträffligt behandlats af E. Hagerup, K. J. Lyngby m. fl. Bäst tillgodosedt är Jutlands språk, framför allt genom H. F. Feilbergs både kvantitativt och kvalitativt storartade