skilda skandinaviska språken, och man benämner det i öfverensstämmelse härmed det
urnordiska språket. De kanske äldsta källorna för vår kunskap om detta utgöras af de lån i fråga om ordförråd, hvilka under de första århundradena e. Kr. (omkr. 500 eller ännu något tidigare) gjorts af lapparna från deras grannar i mellersta Sverge och Norge och af finnarna från grannarna i Finland och Estland, och hvilka uti finskan och lapskan bevarats ända intill våra dagar; af de finska orden äro dock åtskilliga af tvetydig börd såtillvida, att de också kunna vara lånade från finnarnas gotiska grannar i Ryssland och Östersjöprovinserna. Dessa lånord, som företrädesvis beteckna kulturföremål, uppgå till flera hundra och äro till sin språkform af ytterst ålderdomlig prägel, t. ex. finska terva (jfr. t. teer) tjära, airo åra, kansa (fht. hansa) sällskap, napakaira (fht. nabagēr) nafvare, ansas (got. ans) ås, bjälke, kaltio (fisl. kelda) källa; lapska sajet (got. saian) att så, garves (fht. garawēr, fsv. gør) färdig, divres (fsax. diuri) dyr, kär, saipo (fht. seifa) såpa. Också utgöra dessa ord, jämte de hos samtidiga romerska och grekiska författare förekommande samt de nedan nämnda allra äldsta runinskrifterna, de tidigaste spår man äger af germanskt tungomål öfver hufvud. Om det urnordiska språkets skaplynne kunna emellertid naturligtvis dessa ur sitt sammanhang lösryckta glosor icke upplysa mycket. Men redan samtidigt eller snarast något tidigare, före öfvergången från den äldre till den yngre järnåldern (omkr. 400), uppträda verkliga sammanhängande språkminnesmärken. Redan i senare hälften af den äldre järnåldern hade nämligen kännedomen om och bruket af det äldsta, 24-typiga, runalfabetet från
