8
skjutit gg före w och j (ggj öfvergår sedan i gotiskan till ddj); jfr ännu i dag motsättningen mellan t. treu, e. true och sv.-no.-da. tryg(g), fisl. tryggr, got. triggws eller i äldre tid mellan genit. pl. fht. zweiio, ags. tweja och fisl.-fno. tueggia, fsv.-fda. twæggia, got. twaddjē två. Emellertid är redan i urnordisk tid olikheten mellan de gotiska och nordiska språken vida mer i ögonen fallande än likheten. Så t. e., för att endast påpeka några af de allra viktigaste och äldsta olikheterna, motsvaras got. nom. sg. på -s af urn. -aʀ, -iʀ (t. e. got. dags dag, gasts gäst: urn. dagaʀ, gastiʀ), got. genit. sg. på -is af urn. -as (t. ex. got. dagis dags: urn. Godagas Godags), got. dat. sg. på -a af urn. -ē (t. ex. got. kaúrna korn: urn. kurnē), got. 1 sg. pret. på -da af urn. -ō (t. ex. got. tawida iordningställde: urn. tawidō).
Redan före inträdet af den s. k. vikingatiden (sedan omkr. 800) har det urnordiska språket undergått betydande förändringar, såsom t. ex. den viktiga grafstenen från Istaby i södra Sverge (omkr. 650) utvisar. Dess inskrift lyder:
| Urn. | ᴀfatʀ Hᴀriwulafa Hᴀþuwulafʀ Hᴀeruwulafiʀ warᴀit rūnᴀʀ þᴀiᴀʀ |
| Ofvers. | Efter Hariwulfʀ ristade Haþuwulfʀ, son af Heruwulfʀ, dessa runor. |
Här har sålunda t. ex. nom. sg. på -aʀ utbytts mot -ʀ (jfr Hᴀþuwulafʀ med guldhornets Holtingaʀ) och pluraländelsen -ōʀ mot -aʀ (jfr rūnᴀʀ med Järsbergstenens rūnōʀ). Under denna vikingatid tyckas nordens språkförhållanden hafva varit stadda i en ovanligt snabb utveckling, som på jämförelsevis kort tid nästan totalt omstöpt språkets skaplynne, i synnerhet genom utstötande af obetonade vokaler, genomförande af en slags vokal-
