Sida:Noreen De nordiska Språken 1903.djvu/9

Den här sidan har korrekturlästs
9

harmoni af flera olika slag (»omljud», t. ex. kwǣði för kwāði dikt; »brytning», t. ex. healpa för helpa hjälpa), flerehanda konsonantassimilationer (t. ex. ll, nn för lþ, nþ; ll, nn, rr, ss för lʀ, uʀ, vʀ, sʀ), bortfall af w före o och u (t. ex. orð, ulfr för worð ord, wulfʀ ulf), förenkling af verbets ändelser och bildande af ett nytt passivum genom vidfogande af reflexivpronominet sik eller sēr (t. ex. kalla-sk eller kalla-ss kalla sig, kallas) m. m., så att man vid denna tid måste anse det urnordiska språket vara förbi. Tiden 700—1000 är en öfvergångstid både i afseende på språket och den skrift, hvarmed detta återgifves, ity att man från denna tid äger dels sådana inskrifter, som använda det gamla 24-typiga runalfabetet och i fråga om språkform väsentligen äro urnordiska; så är exempelvis fallet med de troligen från omkr. 700 härstammande inskrifterna å stenarna från Stentofta och Björketorp, båda i södra Sverge och de längsta hittills funna minnesmärkena med det gamla runalfabetet. Dels uppträda nu, och detta redan så tidigt som omkr. 800, inskrifter, där det gamla alfabetet nästan fullständigt ersatts af det — ur det äldre utvecklade — yngre, för Skandinavien egendomliga 16-typiga runalfabetet, och där språket icke blott är vidt skildt från det urnordiska, utan äfven företer dialektiska egendomligheter, som tyda på tillvaron af ett danskt-svenskt språk i motsättning mot ett norskt; så t. ex. skrifningen Ruulf på Flemløse-stenen i Danmark, i hvars ställe en samtidig västnorsk sten skulle hafva haft Hruulf, den fornisländska litteraturens Hrólf. Emellertid äro dessa skillnader ännu högst obetydliga, hvarför också skandinaverna själfva betraktade sitt språk såsom varande öfver hela norden ett och detsamma,