16
och Beethoven fortsatte då sina teoretiska studier hos organisten G. Albrechtsberger. De stränga musikformerna lågo ej riktigt för Beethovens fria sinne och stora musikaliska idérikedom. Därför kom han aldrig att fullt behärska fugastilen. Dock har helt säkert Albrechtsberger ej saknat betydelse för Beethovens utveckling som kompositör, och läraren själf nämnde alltid Beethoven såsom den elev, genom hvilken han “upplefvat verklig glädje“. 1795 i maj slutade studierna för Albrechtsberger, och efter smärre lektioner hos Salieri i italiensk sång- och deklamationskonst var studietiden till ända.
Under alla dessa år hade Beethoven utbildat sitt pianospel. Visserligen var hans anslag, när han kom till Wien, tämligen hårdt och kallt, emedan han hade orgeltekniken och orgelanslaget i fingrarne, men efter hand anpassade han sig efter instrumentet och kom då att få ett ovanligt uttrycksfullt pianospel. Verklig virtuos i ordets egentliga betydelse blef han aldrig. Därtill tänkte han för mycket på innehållet och för litet på det yttre. Han yttrade sig ofta föraktligt om virtuoserna. “Med de där herrarnes fingerfärdighet löper vanligen allt förstånd och all känsla sin väg“, säger han en gång. “Uppriktigt sagdt, är jag ingen vän af allegri di bravura och liknande saker, då de blott allt för mycket befordra det mekaniska“, heter det en annan gång. Öfver Beethovens spel, särskildt när han spelade från bladet, yttrar hans berömdaste elev, Ferdinand Ries: “Hans spel var icke exakt; han lät ibland flere noter “falla under bordet“; härigenom inkräktades dock aldrig på uttrycket, ty mästaren byggde
