sig själf bryggor, då han icke såg enstaka noter“. Själf säger Beethoven, jämförande sitt prima-vistaspel med läsandet i en bok: “Om du läser fort, så må gärna en mängd tryckfel förekomma, du ser och aktar dem icke, om du blott känner språket.“ Öfver Beethovens föredrag af sina egna kompositioner, säger Ries: “I allmänhet spelade Beethoven sina kompositioner rätt godtyckligt, höll likväl för det mesta strängt takten och drog endast sällan något på tempot. Stundom gjorde han ett ritardando i en crescendosats, något som gjorde en mycket vacker och högst påfallande effekt. Vid sitt spel gaf han än ett ställe i högra handen än ett i vänstra ett skönt, rent af oefterhärmligt, uttryck; dock satte han ytterst sällan till några noter eller ornamenter.“ Slutligen må anföras ett yttrande af den berömde pianoläraren, Carl Czerny, som en lång tid stod Beethoven nära: “I skalornas snabbhet, dubbeldrillar, språng o. s. v. uppnåddes han af ingen — icke ens af Hummel.[1] Hans hållning var mästerligt lugn, ädel och skön utan det ringaste grimaserande (blott med tilltagande döfhet något böjd); hans fingrar mycket kraftiga, icke långa och i spetsarne tryckta breda af mycket spelande; han sade nämligen ofta, att han i sin ungdom hade öfvat sig oerhördt mycket, mestadels till långt fram på natten. — Han höll också vid sin undervisning strängt på en vacker fingerhållning; han omspände själf knappt mer än en decima. Han använde mycket pedal, vida mera än man finner anmärkt i hans verk.“ Beethovens glanstid som utöfvande musiker
- ↑ Samtidens störste pianokonstnär.
