Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/20

Den här sidan har korrekturlästs

18

tillhör företrädesvis 1790-talets sista år och 1800-talets första. Efter 1802 kom hans döfhet att inverka menligt på hans föredrag, och efter 1810 kan hans spel knappast betraktas som mönstergillt. Döfheten gjorde, att fortesatserna blefvo till öfverdrift starka och pianosatserna så tysta, att man knappt hörde något.

Beethoven hade redan som barn haft förkärlek för fria fantasier och särskildt utbildat denna sida. Fadern hade alltid tillsagt sin son att låta bli sådant kvintilerande, ty därmed förstörde han blott känslan för den bundna stilen. Grefve Waldstein hade däremot uppmuntrat Beethoven och särskildt låtit honom öfva sig att fritt utarbeta en gifven melodi. När Beethoven kom till Wien, fick han rikt tillfälle att i adelsfamiljerna låta höra sig på piano. Hos van Swieten spelade han Bach, hos Lichnowsky Mozart på ett sätt, som snart hos bägge väckte den djupaste beundran för hans konst. Mest beundrad blef han dock för sina fria fantasier. “Hans fantasier hörde till det utomordentligaste man kunde höra, särskildt när han var i upprörd sinnesstämning“, säger Ries. “Alla konstnärer, jag någonsin sedan hört, uppnådde icke på långt när den höjd, Beethoven kommit till. Rikedomen på idéer, som trängde sig på honom, säregenheterna, åt hvilka han hängaf sig, olikheterna i behandling, svårigheterna, hvilka upptogos och löstes, voro outtömliga.“ Beethoven tog sin sak alltid mycket allvarligt, när han blef uppmanad att fantisera. Han satte sig aldrig ned vid pianot, förrän han var lämnad alldeles ensam och åhörarne gått in i ett bredvidliggande rum. Om någon sedan af nyfikenhet gläntade på dörren för att se honom spela, kunde Beethoven i