raseri fara upp och gå sin väg. En gång begynte några herrar samtala under tiden han spelade. Utom sig af vrede reste sig Beethoven från pianot och skrek: “För sådana svin spelar inte jag!“
Beethoven fann efter hand en mängd familjer, som med glädje hörde honom, och hans umgängeskrets ökades med hvarje dag. Man behandlade honom aldrig med den likgiltighet och nedlåtenhet, som man ofta visade andra musiker. Till och med Mozart hade fått hålla till godo med åtskilligt, som aldrig skulle kommit ifråga mot Beethoven. En väsentlig orsak härtill var Beehovens eget sätt som alltid var stolt och själfständigt utan krypande eller smicker. En hertig hade en gång kallat Beethoven till sig. Mästaren kom, men fick vänta väl länge i mottagningsrummet. Då hertigen äntligen mottog honom, sade Beethoven i upprörd ton, att han önskade bli behandlad på annat sätt; han vore ej van vid att stanna till sist. Hertigen fogade sig efter hans önskan och lät honom sedan städse komma först. När Beethoven bodde hos fursten Lichnowsky, gick det t. o. m. så långt, att furstens betjänt fick passa upp Beethoven först, före sin herre, ifall bägge ringde samtidigt. Ibland kunde denna själfmedvetenhet antaga synnerligen starka former. Då fursten en gång sökte tvinga Beethoven att spela för några franska officerare, sade han: “Furste, hvad ni är, det är ni af en slump och på grund af födsel; hvad jag är, är jag genom mig själf. Furstar har det funnits och kommer det att finnas tusentals, Beethoven finns det blott en!“ En viss orsak till den aktning, man visade Beethoven redan från början, låg
