i ord, hos mig däremot i toner omsättas, klinga, brusa, storma, tills de äntligen stå framför mig i noter.“
Beethovens beteende, under det tonskapelser formades i hans hjärna, var ofta mycket egendomligt. Ries berättar oss följande om tillkomsten af sista satsen i f-mollsonaten opus 57 (skrifven 1806): “Under en promenad hade han hela tiden för sig själf brummat och delvis tjutit ständigt upp och ned utan att sjunga bestämda noter. På min fråga, hvad det var, svarade han: ’Jag har fått idén till sista allegrot i sonaten.’ Då vi trädde in i rummet, sprang han utan att taga hatten af till pianot. Jag satte mig i ett hörn, och han hade snart glömt mig. Nu brusade åtminstone en half timmas tid från pianot den vackra finalen.“
En nästan komiskt verkande framställning af Beethovens uppförande under komponerande ger oss Schindler, Beethovens allt i alla under de sista 10 åren af mästarens lif: “Bad och kallt vatten hörde till de närmaste behofven. Gick han icke ut under arbetet för att åter samla sig, så ställde han sig icke sällan i djupaste negligé, vid tvättskålen, kastade den ena kannan vatten efter den andra öfver sig, brummade och tjöt omväxlande under tiden (ty sjunga kunde han icke), utan att märka, att han redan stod som en and i vatten, gick sedan upp och ned i rummet igen med fruktansvärdt rullande ögon och nästan fånig blick samt synbart tanklöst ansikte (i hvilket hans skägg ofta hade fått en afskräckande längd), gick då och då fram till skrifbordet för att göra noteringar och fortsatte sedan än vidare vattnandet och tjutandet. Så löjliga sådana scener än voro, så fick dock aldrig någon
