Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/27

25

inom solosångens område, där det instrumentala underlaget icke är oväsentligt. Beethoven har skrifvit något öfver 60 solosånger med pianoackompagnement däribland flere af stort värde. Redan året 1796 falla två rätt populära verk inom området: arierna “Ah! perfido“ (tryckt 1810) och “Adelaide“ (tryckt 1797). Bägge äro mästerverk hvar i sin stil dock utan att i egentlig mening föra solosången vid piano något längre. Den formala behandlingen är ännu 1700-talets med upprepningar af textfraser, sönderstyckande af satser och operaartadt ackompagnement. Beethoven blef aldrig reformator af solosången i samma grad som en Schubert. På visst sätt föregångare till Schubert är han dock genom sitt betonande af goda texter och sin fordran att tonsättaren skulle tränga in i diktens kärna. Text och musik borde sammanslutas till ett harmoniskt helt. Musikern skulle ha tillräcklig bildning att själf välja ut goda texter åt sig. “Det är hvarje tonsättares plikt att känna öfverhufvud taget alla äldre och nyare diktare och att själf kunna utvälja den bästa och för hans afsikt mest passande texten“, säger han en gång. Ett vackert exempel på hans egen omsorg att få ett texten motsvarande musikaliskt uttryck är hans fyra tonsättningar till samma text, Goethes “Blott den, som saknat har, vet hvad jag lider“. Han tryckte alla fyra sättningarne på en gång (1810) för att därmed visa, att han själf ej var fullt nöjd med någon. Han försöker i olika tonarter, i dur och i moll, med samma melodi till alla verserna och med att genomkomponera hela texten — dock utan att vinna ett definitivt resultat. Man märker trots allt tydligt, hur till sist fjärde sätt-