28
räkning, som mer än något annat kan för ögat precisera steget framåt. Mozarts längsta symfoni har 933 takter, Beethovens tredje 1,900. Ännu mycket större skulle skillnaden bli, om man tagit Beethovens nionde, och dock låg endast några och trettio år mellan Mozarts sista och Beethovens sista symfoni.
Allt hvad Beethoven skrifvit intill 1800 andas ljus och klarhet, allt är ännu ro och frid. Ännu äro icke lifssmärtorna komna, ännu icke orons, missmodets, förtviflans stunder inne. I jämförelse med de följande verken äro alla dessa mästarens kompositioner från 1700-talets sista år rätt litet revolutionära. För många af samtiden stodo de dock såsom höjdpunkten af djärfhet och nydaningsbegär. I tidningskritiken från åren 1799 och 1800 få Beethovens kompositioner kännas vid omnämnanden, som äro allt annat än skonsamma. År 1799 heter det om några variationer för piano: ”Att Herr van Beethoven är en mycket skicklig klavérspelare är nogsamt bekant, och om det icke vore bekant, skulle man kunna förmoda det af dessa förändringar. Huruvida han är en lika lycklig tonsättare är en fråga, som af föreliggande profver är svårt att bejaka.“ — Detta säges samma år pathétiquesonaten komponerades! Om variationerna säges bland annat i samma kritik, att författaren i modulationerna tillåter sig ryckningar och hårdheter, som äro allt annat än våckra. Om en modulation från f-dur till d-dur heter det: “Jag må se och höra sådana öfvergångar så mycket jag vill, de äro och förblifva platta, och äro och förblifva det så mycket mera, ju pretenziösare och uppblåstare de vilja vara. Öfverhufvud-
