taget fabriceras och tyvärr också tryckes nu för tiden en sådan mängd af variationer, utan att i verkligheten många författare torde rätt veta, hvad det egentligen är för bevändt med ett godt varierande.“ En annan gång heter det om fiolsonaterna opus 12: “Herr van Beethoven går sin gång, men hvad är det då för en bisarr och besvärlig gång … lärd, lärd och åter lärd! Ingen natur, ingen sång … ett sökande efter sällsynta modulationer, en rädsla för allmänna förbindelser, hopande af egenheter på egenheter, så att man mister all lust och förlorar tålamodet. Om Herr van Beethoven ville slå in på en naturlig väg, kunde han säkert med sin flit och sin talent lämna något mycket godt.“
Det var från Leipzig sådan kritik kom. Musikförlaget Breitkopf & Härtel lät utgifva en musiktidning, “Allgemeine Musikalische Zeitung“, där samtidens musikalster blefvo kritiskt “belysta“, och särskildt Beethoven fann man sig där böra taga i vederbörlig upptuktelse. Det är intet under, om Beethoven till sist skref till Breitkopf & Härtel själf och betackade sig (den 22 april 1801): “Åt Edra Herrar Recensenter torde Ni rekommendera litet mera försiktighet och klokhet, särskildt vid omnämnandet af yngre auktorers produkter; mången kan bli afskräckt därigenom, som kanhända eljest skulle ha bragt det rätt långt. Hvad mig själf angår, så är jag visserligen långt ifrån att hålla mig så nära fullkomligheten, att jag inte skulle kunna fördraga litet klander; dock var Er recensents skri mot mig i början så förödmjukande, att jag, då jag jämförde mig med andra, icke kunde bry mig där-
