som eljest hos Beethovenbilder äro de vanliga. Munnen har ett lätt, behagfullt leende.
Redan när Beethoven nyss kommit till Wien, i början af 1793, ägnade han rätt mycken omsorg åt sin yttre människa. Så antecknar han t. ex. i sin dagbok, att han icke skulle glömma att skaffa sig silkestrumpor och ej heller glömma att gå till dansmästaren. På annat ställe antecknar han, att han skulle skaffa sig en helt ny uppsättning med kläder. Konsten att dansa lärde han sig aldrig riktigt. Rytmen vållade honom, så musiker han än var, svårigheter. “Han kunde aldrig dansa i takt“, säger Ries.
Såsom vi redan förut omtalat, var Beethoven alltid svag för kvinnlig skönhet. Många gånger var han förälskad och hvarje gång så djupt, att kärleken grep hela hans varelse. År 1799 skrifver han till en vän (Amenda) ett bref, där han talar om sitt “söndersargade hjärta“. “Hufvudstormen“ hade visserligen lagt sig, men han hade ej fullt hämtat sig ännu. Det var en wienersångerska, Magdalena Willmann, som satt hans känslor i svallning så starkt, att han t. o. m. gjort henne ett giftermålsanbud, men tyvärr hade han fått afslag. Vid tiden för brefvet till vännen hade hon gift sig, och Beethoven stod kvar där försmådd.
Vi ha i behåll några, troligen aldrig afsända bref, hvilka tala ett tydligt språk, huru varmt och innerligt Beethoven kunde älska. Vi veta ej till hvem dessa äro riktade, ej heller tiden för affattandet, men en senare forskare (Frimmel) sätter dem till midten af 1790-talet. Jag meddelar det andra af dem som prof på Beethovens brefstil:
