På hösten 1801 hade ett f. d. gubernalråd i Triest, grefve Guicciardi, med gemål och dotter slagit sig ned i Wien. Han var utnämnd till hofråd i böhmiska kansliet. Den unga dottern Giulietta hade nyss fyllt 16 år, och föräldrarne sågo sig om efter en lärare i pianospel åt henne. Efter samtida beskrifning var den unga grefvinnan en synnerligen vacker företeelse med behagligt sätt, spelade med smak och ägde god omdömesförmåga. Den nye pianoläraren blef Beethoven.
Inemot midten af november hade familjen Guicciardi kommit till Wien, och redan den 16 november 1801 skrifver Beethoven till en vän: “Jag lefver nu åter angenämare, i det jag mera vistas bland människor. Denna förändring har en älsklig, förtrollande liten flicka åstadkommit, som älskar mig, och som jag själf älskar tillbaka. Sedan två år har jag åter några lyckliga ögonblick, och för första gången känner jag, att jag skulle bli lycklig, om jag gifte mig. Tyvärr är hon inte af samma stånd som jag, och för öfrigt skulle jag ej kunna gifta mig nu; jag måste ännu duktigt tumla om.“ Vi se sålunda, att såväl Beethoven som Giulietta fattats af ömsesidig kärlek. Beethoven gick som alltid helt upp i stämningen och kände sig för några månader alldeles öfverlycklig. “Min ungdom! ja, jag känner, att nu först begynner den. Var jag ej hittills en sjukling? Mina kroppskrafter tilltaga sedan någon tid tillbaka mer än någonsin, och så göra också mina själskrafter. För hvarje dag når jag närmare målet, som jag väl känner, men ej kan beskrifva. Blott i detta kan din Beethoven lefva. Ingen ro! Ack! det är så skönt att
