ej någon aning om, att Giulietta och hans ömsesidiga kärlek skulle lida något afbräck.
Beethoven hade framlefvat första månaderna af året 1802 i lycklig stämning. Våren kom och sommaren också, den sommar, som skulle se honom i full förtviflan. Förändringen var hastig och kom som ett förkrossande slag. Men orsaken till Beethovens olycka var ej Giulietta. “Den afundsamma demonen, min dåliga hälsa, har kommit öfver mig: min hörsel har under sista tre åren blifvit allt sämre“, skrifver Beethoven redan sommaren 1801. En öronsjukdom hade länge pinat honom, och just denna sommar 1802 skulle se det onda bryta ut i full låga. “Som ett spöke framträder för mig städse min svaga hörsel. Jag måste fly människorna och synas misantrop, ändock jag allra minst är det.“ Kanske just den gnagande ovissheten, om hörsellidandet skulle utesluta honom från världen, från hans vänner och från hans ideal, har framtvingat sista satsen i cissmoll-sonaten med sitt oroliga, våglikt frambrusande tonsvall.
Beethoven sökte på allt sätt fördölja sitt öronlidande, och troligen har just detta hemlighållande skaffat honom större lidande. Han måste söka ro utom Wien, och så begaf han sig för sommaren ut till den lilla byn Heiligenstadt, ett stycke norr om hufvudstaden. Här förvärrades sinnesstämningen och i full öfvergifvenhet skref han sitt s. k. Heiligenstädter-testamente. “O, I människor, som finnen mig så fientlig och misantropisk, huru orätt gören I mig icke. — — Gudomsmakt som ser ned i mitt inre, du känner det och vet, att människokärlek och välvilja bo däri. O, I människor,
