36
som en gång läsen detta, tänken på, att man gjort mig orätt, och må den olycklige trösta sig med, att han i mig funnit en like.“ Hela Heiligenstädter-testamentet är som ett förtviflans skri öfver den förlorade tron på lifvet, som sjukdomen medfört.
Stormar i Beethovens inre gaf sig alltid luft i toner, och så skref han också nu i Heiligenstadt en komposition, som kom att stå högt öfver hela den föregående produktionen: andra symfonien. Hade första symfonien inneburit en utveckling af en gammal form, så blef denna andra nästan som skapandet af en ny. En missnöjd kritiker, som omtalar verket i “Zeitung für die elegante Welt“, strax efter första uppförandet d. 5 april 1803, liknar symfonien vid en obändig lindorm, som icke vill dö och ehuru förblödande rasande slår omkring sig. Han träffar här, kanske mer än han anat, det rätta. Beethoven själf stridde med ödet och fastän blödande ville han icke ge sig. “Jag vill gripa ödet om strupen, böja ned mig skall det visserligen icke“, skrifver han vid denna tid. Symfonien talar om en inre själsstrid men också om seger, ty trots allt äro glädjetonerna öfvervägande. En stegring i energi, skarpare tematik, allt utarbetadt mera på bredden, är det första man iakttager. Hela det arkitektoniska uppbyggandet af symfonien är ett jättesteg framåt i utveckling.
När Beethoven på hösten 1802 återvände till Wien, var hans sinnesstämning något lugnare, men nu fick han också klarhet om, att Giulietta ej längre var hans. Ännu kunde han likväl umgås i hennes hem, och först i maj 1803, sex månader efter hennes bröllop, talade
