han med henne för sista gången. Beethoven tröstade sig så småningom, och knappt två år därefter se vi honom äga ett nytt kvinnoideal.
Utan någon betydelse för Beethovens konstnärsskap har intet af hans kvinnoideal varit, men måhända likaväl Giulietta Guicciardi varit den tillbedda, som bäst förmått stränga hans lyra och framlockat de renaste och klaraste tonerna. Själf bibehöll Beethoven ej samma idealbild af henne. Tjugo år senare, 1823, yttrade han en gång till sin elev Schindler om Giulietta: “Hon var min först, och hon besökte mig under tårar, men jag föraktar henne. Hade jag ägnat min lifskraft åt henne, hvad hade väl då blifvit öfver åt det ädla och bättre?“ Dessa skarpa ord förefalla oss något egendomliga, men möjligen är yttrandet endast ett uttryck för tillfällig bitter stämning. Beethoven och Giuliettas gemål voro städse fiender, och troligen har äfven detta utöfvat sitt inflytande på Beethovens känslor för sitt forna ideal.
Efter mästarens död blef den lilla kärleksepisoden snart utspunnen i det oändliga, och Giulietta Guicciardis namn nämndes öfverallt. År 1839 hade hon blifvit änka och lefde sedan rätt ensam och tillbakadragen. År 1852 träffade Otto Jahn henne och på tillfrågan om hennes förhållande till Beethoven yttrade hon rätt ovilligt: Han var hennes lärare, var ovanligt sträng och lättretlig, kastade noterna omkring och ref dem sönder, tog ingen betalning, fastän han var fattig; vid allra ringaste buller reste han sig och gick; han hade skänkt henne ett Rondo, men bad sedan, få igen det emedan han måste dedicera det till grefvinnan Lichnowsky