hur en operatext borde vara. Innehållet är i korthet följande:
En viss Florestan, vän till ministern i Spanien, har ådragit sig en fängelseguvernörs, Don Pizarros, afund och blifvit inspärrad i fästning. Florestan skall prisgifvas åt hungersdöden. Leonora, Florestans gemål, förkläder sig till man och tager tjänst under namn af Fidelio hos fängelsevaktaren Rocco. Pizarro får underrättelse om, att ministern skall komma och visitera fästningen, och för att förebygga upptäckten af Florestan, beslutar Pizarro att döda sin fiende. Rocco skall öppna en cistern, där Florestan, sedan Pizarro stuckit ned honom, skall döljas. Fidelio får följa med till grafhvalfvet, där hennes make ligger döende af hunger. Hon vågar ej för Florestan yppa, hvem hon är, hon blott gräfver på Rocccs befallning upp jorden öfver cisternen. När allt är färdigt, rusar Pizarro ned och skall just stöta dolken i Florestans hjärta, då Fidelio ställer sig emellan. Pizarro ryggar tillbaka, trumpetsignaler ljuda, ministern kommer och bringar hjälp och räddning åt Florestan och Leonora.
Höjdpunkten utgöres musikaliskt sedt af scenen i fängelset, då Rocco och Fidelio tillsammans gräfva upp cisternen. Beethoven kände sig här verkligt gripen af sitt ämne och nedlade hela sin musikaliska framställningsförmåga. Om han likväl ej till alla delar lyckades få bukt med sin text, låg orsaken härtill i yttre förhållanden. Fidelios kompositör stod aldrig i den intima beröring med teatern som t. ex. Mozart och hade ej heller hans långvariga öfning allt ifrån barndomen. Beethoven blef ingen reformator på operans område.