III. a. Landtfolkets lustiga samvaro.
- b. Oväder. Storm.
IV. Herdesång. Glada och tacksamma känslor efter stormen.
Beethoven var en stor älskare af landtlifvet. Han brukade alltid tillbringa sommaren utanför Wien i byarne Döbling, Heiligenstadt eller längre bort i kurorten Baden. Många äro de yttranden, i hvilka han ger luft åt sin beundran för landskaplig fägring, “Hur glad är jag icke, när jag får vandra i busksnår och skogar, bland träd, örter och klippor“; säger han en gång, “ingen människa kan ilska landet så som jag. Ge icke skogar, träd och klippor just svar på, hvad människan önskar.“
Sjette symfonien återger en sådan naturstämning. Dock få vi därmed ej tänka på verkliga tonmålningar med noggrant återgifvande af naturljud.[1] Beethoven gjorde sig själf ofta lustig öfver, hvad Haydn tillåtit sig i den vägen. Försiktigtvis tillsättes på programmet vid första uppförandet: “Mer känslouttryck än måleri.“ Särskildt intressant är äfven hans direkta upptagande af folkdansmelodier och alphornsmotiv i tredje och fjärde satserna. Såväl femte som sjette symfonien uppfördes samtidigt för första gången vid en stor konsert den 22 december 1808, som uteslutande gaf kompositioner af Beethoven.
Året 1808 är äfven i yttre afseende ett märkesår för Beethoven. Hösten 1807 hade Napoleons yngste broder Jerôme blifvit satt till konung i Westfalen med
- ↑ Beethoven använder dock härmande af fågelläten i andra satsen.
