Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs
47

Huru som helst har Bettina haft stor betydelse för Beethovens hela utveckling. Hon har satt honom in i diktningens värld.[1] Också har Bettina bidragit att föra Goethe och Beethoven närmare hvarandra. Beethoven hade alltid beundrat Goethe. Redan 1809 hade han satt musik till Egmont och gjort några studier till Schillers “Sång till glädjen“. Schiller tillfredsställde honom ej i samma grad som Goethe. “Schillers dikter äro ytterst svåra att sätta i musik“, säger han till Czerny, “tonsättaren måste höja sig högt öfver diktaren. Hvem kan väl det vid Schiller? Då är Goethe mycket lättare.“ År 1811 ber han Bettina, när hon skrifver till Goethe, söka upp alla de ord, som kunde uttrycka hans aktning och beundran. Längre fram i tiden, 1822, säger han (till Rochlitz): “Jag skulle vilja låta slå ihjäl mig för Goethe, och det tiofaldigt! — — — Lefve Goethe! och må vi lefva med honom.“ Till Goethe själf skrifver han den 8 februari 1823: “Den vördnad, kärlek och beundran jag haft allt sedan mina ungdomsår för den ende, odödlige Goethe har alltid förblifvit densamma. Sådant låter sig icke så lätt uttryckas i ord, särskildt för en sådan stympare som jag, som alltid blott varit van att arbeta med toner, men en säregen känsla drifver mig alltid att, hvar gång jag lefver i Edra skrifter, säga Eder så mycket.“

Sommaren 1812 träffade Beethoven och Goethe hvarandra, genom Bettinas tillskyndan, personligen i

  1. Den enda gång Beethoven själf försökt sig som diktare är i en sonett till Bettina. Något mästerverk är den icke.