Den 16 —19 oktober står det väldiga slaget vid Leipzig, där Napoleons öfvermakt i Europa krossas.
“Hade jag förstått krigskonst lika bra som tonkonst, skulle jag besegrat honom“, hade Beethoven sagt, när han fick höra fransmännens seger vid Jena. Ingen kunde mera än vår mästare fröjda sig öfver Napoleons slutliga nederlag. Redan öfver segern vid Vittoria hade i Wien firats stora glädjefester, och Beethoven hade ryckts med i entusiasmen. Uppmanad af en vän (Mälzel) hade han skrifvit en väldig tonmålning för orkester “Wellingtons seger eller slaget vid Vittoria“ (op. 91), där så realistiskt som möjligt återgafs stridens gång, kanondundret och fransmännens slutliga nederlag. Halfannan månad efter slaget vid Leipzig, den 8 december, uppfördes den rätt bullersamma kompositionen under ett gränslöst jubel från publikens sida. Beethoven dirigerade själf och Wiens samtliga musikstorheter hade ställt sig i orkestern att spela med. Själfve den gamle kapellmästaren Salieri skötte pukorna och härmade kanondundret. Den 12 december upprepades konserten med samma program, ökadt med sjunde symfonien, som nu för första gången spelades offentligt.
Slaktsymfonien har haft den politiska hänförelsen att tacka för sin framgång. Som tonskapelse står den vida efter Beethovens andra orkesterverk, och särskildt med sjunde symfonien tål den ingen jämförelse.
Den 1 november 1814 sammanträdde Europas alla makter till kongressen i Wien för att bringa reda i det politiska virrvarret. Det var en ståtlig samling af furstar och sändebud, som nu vistades inom österrikiska hufvudstadens murar. Man ville för främlingarne visa,
