50
hvilka storheter man hade, och så blef också Beethoven uppmanad att gifva en konsert med en särskildt för tillfälleb komponerad festkantat: “Det ärorika ögonblicket“. Om konserten skrifver en samtida: “Den 29 november fägnade samtliga herrskapen och ett stort antal andra närvarande sig åt en ädel njutning af annat slag i desse åt glädjen vigda hallar, det var den konstfulla musikaliska framställningen af Wellingtons slag vid Vittoria komponerad och vid uppförandet dirigerad af den världsberömde Ludvig van Beethoven. Kompositionen föregicks såsom introduktion af en af samma odödlige tonmästare komponerad symfoni, i hvilken var inlagd en af densamma med hänsyn till monarkernas och furstinnans närvaro skrifven kantat: “Det ärorika ögonblicket“. Dock hvem förmår beskrifva det brusande bifall och de till allmän hänförelse stegrade känslorna, hvilka grepo alla de närvarande, då orden tonade: “Allt hvad på jorden högt och heligt är, i dina (Viennas) murar har det sig församlat“. — Javäl, ett högt och härligt, öfvermåttan sällsynt ögonblick!“
Tyvärr höll sig ej hänförelsen för Beethovens tonskapelse så länge. Då konserten den 2 december upprepades, var åhörarskaran rätt fåtalig. Beethoven blef uppmärksammad af flere af kongressens högst uppsatta medlemmar. Bland annat fick han åt kejsarinnan af Ryssland i enskild audiens öfverbringa en polonaise för piano (op. 89). Kejsarinnan visade honom ett högst ovanligt intresse under hela den tid, hon vistades i hufvudstaden.
