VI.
Tiden efter kongressen i Wien betecknar en allmän
tillbakagång, icke minst inom det konstnärliga
området. Sinnena hade varit för mycket spända, och man
längtade efter ro och lugn, äfven om det skulle köpas
med ofrihet. På musikens område betecknas den nya
tiden med Rossinis öronsmekande, melodimättade operor.
Angenäma och behagfulla utan en skymt af revolutionär
anda voro de just lämpade för en tid, som ville vaggas
till ro och glömska af de tunga, dystra minnena från
Napoleons dagar.
Ingen större motsats kan tänkas än mellan den nya tidsandan och Beethoven. Han, som sagt: “Att bli rörd passar blott för kvinnor, hos mannen måste musiken slå eld ur själen“, (till Bettina 1812), måste nu se wienarne vända sig till sentimentala musikvirtuoser. “Kraft är människomoral, och det är äfven min“, hade han en gång sagt till sin vän Zmeskall. Kraft och energi hade också alltid varit hans lösen. I hela hans väsen låg utveckling och arbete. “Låter jag min musa sofva, sker det blott, på det att hon må uppvakna desto kraftigare“, skref han till Wegeler 1826, året före sin död. Aldrig kunde han slå sig till ro med ett redan ernått resultat. “Var ni öfvertygad om”, skrifver han om sig till en skotsk förläggare, “att ni har med en sann konstnär att göra, som aldrig är tillfreds med sig själf och ständigt vill komma framåt, städse sträfvar efter att göra större framsteg i sin konst.“
