52
Beethoven kände sig ensam och blef bitter till sinnes. Kom så därtill, att hans döfhet stegrats så betänkligt, att han var urståndsatt att samtala med människor. Alla frågor till honom måste antecknas i särskilda konversationshäften. Hans ombytlighet stegrades i oroväckande grad. Han flyttade från den ena våningen i den andra utan att bli tillfreds någonstädes. Mot tjänare var han ytterst misstänksam och fick aldrig någon hushållerska att stanna hos sig mer än ytterst kort tid. Oordningen i hans hem blef allt värre. Penningbekymmer kommo också till, enär han aldrig kunde spara.
Jämte vännen Zmeskall är det nu fru Nanette Streicher, född Stein, gift med den berömda pianofabrikanten, som tager sig an honom. Hon tvingar honom att spara och lägga undan till sitt uppehälle, hans rum ordnade hon själf med egen hand. Beethoven litade till henne som ett barn till en moder. En verklig hjälp under hela hans återstående lif blef honom Anton Schindler, hvilken 1815 som ung musikintresserad student kom till Wien och besökte mästaren. Efter hand blef denne hans oumbärlige kamrat och rådgifvare. Han skötte hans brefväxling, gick hans ärenden och tjänade honom “utan lön“ troget in i det sista. Genom Schindler ha vi intressanta underrättelser om mästarens lif under de sista tolf åren.
Beethoven plägade både vinter och sommar stiga upp i dagbräckningen och genast sitta sig till skrifbordet. Sedan arbetade han ända till klockan 2 eller 3, måltidstimmen, endast med afbrott för frukost och en eller annan promenad på en half
