Sida:Norlind Beethoven 1907.djvu/58

Den här sidan har korrekturlästs

56

letes svett slog han takt för takt med hand och fot taktdelarne, innan han bragte noterna till papperet, så att hyresvärden sade upp honom, emedan han störde de andra genom sitt stampande“, berättar Schindler. Den 10 november 1820 skrifver Beethoven till Ries, att han hade mässan nästan färdig. Detta var redan lång tid efter installationen och ändå dröjde det ända till 1823 den 19 mars, innan mässan i handskrift öfverlämnades till ärkehertigen.[1] Första uppförandet ägde rum den 7 maj 1824. Mässan blef hans största komposition i kyrklig stil.

Beethoven var en allt igenom religiös natur, dock icke i samma mening som en Bach eller Haydn. Han hade tidigt fått vänja sig vid att tänka själfständigt i religiösa ting. Tiden var rationalistiskt anlagd och ville gärna filosofera öfver religionen. “Sokrates och Jesus voro mina mönster, den moraliska lagen inom oss och stjärnehimlen öfver oss“, skrifver mästaren i ett konversationshäfte 1820. Beethoven lutade liksom de samtida romantikerna åt panteismen, i det han såg Gud i de enskilda naturföreteelserna, dock var hans tro aldrig fullt utbildad och enhetlig. Till ärkehertig Rudolf skrifver han 1823: “Det gifves intet högre än att mer än andra människor närma sig gudomen, och därifrån sprida gudomens strålar bland människosläktet.“ År 1824 skrifver han till en vän, att hans hufvudafsikt vid utarbetandet af den stora mässan var att söka väcka och göra religiösa känslor varaktiga hos de sjungande och hos åhörarne.

  1. Titeln löd: Missa solemnis. Opus 123. D-dur.