58
texten, och på denna uppbygges den storslagna sista satsen i symfonien. Redan andra satsen med sin jublande lifsglädje förbereder stämningen, tredje satsens adagio håller ännu tillbaka glädjen, innan sista satsens presto brusar ut med sin mäktiga i början blott instrumentala recitativsats. Efter ett bassolo: “Vänner, icke dessa toner! utan låtom oss uppstämma angenämare och glädjefullare“, faller kören efter hand in: “Glädje, ljufva himlagnista, dotter från Elysium …“.
“Ljus, mera ljus“, voro de sista ord Goethe yttrade, och det är, som om Beethoven i sin nionde symfoni tillropade sig själf detsamma. Han, den af sorger och lidanden nedtyngde, sjunger ännu om lifstro och glädje.
“O högsta ljus, som går din himlastig …
Ack! gif min tunga krafter att beskrifva
En gnista blott af all din härlighet.“
Så sjunger Dante vid sitt lifs afton, och så ber också Beethoven ännu på sista sjuklägret om krafter att sjunga alla de toner, som brusa inom honom.
“Jag hoppas ännu få några stora verk till världen, och sedan vill jag som ett gammalt barn sluta min jordiska bana någonstädes hos goda människor“, skrifver Beethoven till barndomsvännen Wegeler 1826, då redan sista sjukdomen brutit honom. Efter 1824 hann Beethoven endast skrifva några stråkkvartetter (opus 131, 132, 133, 135), hvilka äfven de liksom nionde symfonien andas en obeskriflig renhet och upphöjd stämning.
Det var som om man nu mot slutet rätt hade vaknat till erkännande af Beethovens storhet. Han öfverhopas med yttre hedersbevis, blir ledamot af en mängd
