heter, och hans handskrift blef aldrig god. Satsbyggnaden är klumpig, i stället för punkt sätter han ofta tankstreck, och stor begynnelsebokstaf användes högst godtyckligt.
Franska språket behandlade han högst ofullkomligt. Det finns i behåll en hel hop bref från Beethoven skrifna på franska (bland annat ett till Sveriges konung Karl XIV Johan), men alla dessa äro blott undertecknade, ej författade af honom. En fransman, baron Trémont, besökte Beethoven i Wien 1809. Baronen kunde högst ofullständigt tyska, dock hjälpte sig båda så till rätta, att hvardera talade sitt modersmål, fransmannen franska, Beethoven tyska. Det synes, som om bägge förstått hyarandra rätt väl.
Att Beethoven som äldre sökte lappa på sina allmänna kunskaper, skall icke förglömmas. De få böcker han köpte, läste han grundligt. Som medelåldersman var han ej obekant med antikens mästare, beundrade Sokrates, såg sitt politiska ideal förverkligadt i Platos Staten, läste dagligen sin Plutarkus och kände rätt väl Odysseen och Iliaden (i tysk öfversättning). Hans intresse för skönlitteratur var alltid stort, och hans känsla för poesi var vida större än Mozarts och Haydns. Af äldre diktverk beundrade han öfvermåttan Shakespeares dramer, särskildt “Stormen“. Af samtida tyska skalder var först Klopstock hans ideal, sedan Goethe och Schiller. Ännu på sin dödsbädd kunde han hänföras af Össiansångerna.
Beethovens musikaliska anlag framträdde mycket tidigt, och musikbanan var därför själfskrifven. Då han likväl ej visade sig ha någon nämnvärd sångröst,
