i Berlin har förvridit hufvudena på alla. Hennes talang står verkligen också högt öfver allt, hvad man nu får höra på franska och tyska teatrar. Hennes stämma har en genomträngande metallklang, är mycket kraftig, otroligt böjlig och ägnar sig lika väl för det enkla föredraget som för lidelsefullt uttryck och för de finaste koloraturer. Man äger i henne en fullkomlig, präktig talang; därtill kommer ytterligare, att vi, efter utsago af tongifvande bedömare, som beundrat henne i Berlin, blott kunde skatta den ena sidan af hennes talang, som till sin fulla utveckling har behof af en lifgifvande scenstämning. Hon sjöng duetten ur tredje akten af Hugenotterna samman med Staudigl, finalen ur Euryanthe och en aria med körer med förtjusande originalitet och friskhet, rik på oväntade verkningar och pikanta växelsånger mellan kör och sopransolo, välklingande och förnämt harmoniserad och med behaglig och pikant melodi.”[1]
Drottning Victoria visade henne en stor vänlighet och inbjöd henne till London. Så gärna hon än hade velat mottaga denna smickrande inbjudan, var hon dock ännu rädd för sitt kontrakt med Bunn, vilket var föremål för hennes ständiga oro, så mycket mera, som Bunn, ju mera tiden skred fram, blev allt brutalare mot henne och allt skymfligare betonade, att det blott var anbud från konkurrensteatern i London, som gjorde, att hon tvekade.
En kortare tid tillbragte hon i Frankfurt am Main, där hon bl. a. sammanträffade med Londonbankiren Grote och hans fru. Fru Grote var syster till hennes goda väninna fru von Koch i Stockholm. Mrs Grote lovade att hjälpa henne med Bunnkontraktet, och en livlig brevväxling utspann sig sedan mellan
98
