I sept. 1845 uppträdde hon åter i Köpenhamn och hedrades som vanligt där. Bournonville var den mest älskvärde värd hon kunde få, H. C. Anderson var i sjunde himmeln, Oehlenschläger skrev beundrande verser till henne, och Köpenhamnarna i övrigt översållade henne med hyllningar och kärleksbetygelser av alla slag. Överskou yttrade bl. a.: ”Hennes Norma har icke den vilda, glödande passion, som de flesta sångerskor ge åt henne, utan där låg en djup känsla, en sådan energi i spelet såväl som i sången, en så flärdfri storhet, en så behaglig harmoni i blick och åtbörd, i plastik och uttryckssätt, att publiken hänfördes af det poetiska i framställningen, att efter första akten blef konstnärinnan under oändliga applåder inropad och hälsades med ett mildt regn af blommor. Vid representationens slut upprepades samma hyllning i ännu högre grad, och från teatern skyndade en mängd till hennes bostad för att hälsa henne med hurrarop, då hon återkom hem.”[1]
Även fick man tillfälle höra hennes nya sätt att uppfatta Marie i Regementets dotter. ”Där fanns en sa innerlig och underbar förening af godmodig, poetisk känsla, af skämtsamt lynne och älsklig naivitet i framförandet af dialogen, att, hur oafsiktligt orden än tycktes komma fram, de dock alla i öfverensstämmelse med situationens kraf öfverflödade af en skalkaktig munterhet, hvarom hon själf tycktes alldeles omedveten. Verkan häraf var en storm af ständiga applåder, hvilkas omedelbarhet låg i öppen dag; och likväl var det förnämsta intresset fäst vid hennes sång, hvilken, vare sig uppgiften var allvarlig eller glad, inlade i hvarje den enklaste passage, i hvarje den minsta sirat såväl som i den briljantaste bravur-
100
