då hon sjunger, är så genomträngd och hänförd af allt hvad hon föredrager, att en sång, sjungen af henne, går rakt till hjärtat.”[1]
Hon gav även en konsert för välgörande ändamål och hyllades på ett ovanligt sätt av Leipzigs musiker med serenad och uppvaktning. Redan d. 6 dec. for hon åter till Berlin.
En liten episod, i vilken ej Jenny Lind utan hennes blivande man spelade huvudrollen, hände vid denna tid i Leipzig. Man hade på grund av tillströmningen efter biljetter tagit bort konservatorieelevernas friplatser. Dessa blevo missnöjda, hade ett litet sammanträde och utsågo deputerade att framföra klagomålen. Bland dessa utvalde var Otto Goldschmidt. Han fick sedan äran att åhöra första konserten och greps liksom de andra mäktigt av hennes sång. Ännu sammanträffade han ej personligen med den dyrkade sångerskan.
Den 30 dec. uppbar Jenny Julias roll i Spontinis Vestalen. Rellstab tänkte naturligtvis strax på Schröder-Devrient och Schechner-Waagen: ”Stora minnen, konstnärligt rika, lefde upp inom oss vid tanken på detta verk och på de forna tolkarna af rollen, hvilka uppnått konstens sublimaste höjder. Den satte kronan på det hänförande och öfverlägsna behag, hvarmed Nanette Schechner — denna så lysande och så snart slocknande stjärna på konstens himmel — fängslade sina förvånade åhörare med en oemotståndlig trollkraft. Vilhelmina Schröder-Devrient utmejslade i Julias roll en af sina präktigaste konstskapelser, alla glödande af snillets eld. Kort sagdt, verket betecknade under många år höjdpunkten för vår ädlaste dramatiska styrka på en tid, då naturen
103
