Hur hon själv kände det i Leipzig framgår av ett brev till fru Wichmann: ”Jag har för första gången i mitt lif känt, som om jag smakat hemmets sällhet.”
Konserten blev en särskild tilldragelse också därigenom, att Clara Schumann[1] kom från Dresden till Leipzig, och att Mendelssohn på själva konserten gick bort till hennes plats, där hon satt i reskläder, och beledsagade henne upp på estraden, där hon fick spela. Publiken, som i Clara Schumann dyrkade en av sin samtids främsta pianister, var naturligtvis särskilt förtjust över detta artiga sätt av Mendelssohn, som själv strax innan utfört Beethovens Cissmollsonat. Jenny Lind sjöng hänförande en del ”lieder”, däribland dock ingen av Schumann.
Genom Mendelssohn fick hon alltmera sin uppmärksamhet riktad på solosången vid piano och hon upptog fr. o. m. nu allt oftare sånger av de tyska romanskompositörerna. Tills vidare blev det mest Mendelssohn och Taubert, som representerades, men sedan hon lämnat scenen för alltid, blev det allt mera Schumann och Schubert, som kommo att stå hennes hjärta nära.
Wien hade allt sedan förra hösten ej släppt tanken på att få henne till sig, så mycket hon än tvekade, om hon skulle våga uppträda inför en så skolad publik. Hon kom dit i april och nu följde samma spända förväntan på, huru hon skulle uppträda. Hon fick ett gott hem hos en läkare d:r Vivanot och bodde där mitt i hjärtat av staden: ”Am Graben.”
Det var ej så lätt att veta riktigt, hur man skulle taga henne — ängslig och försagd, som hon alltid var bland idel främmande människor. Fru Birch-
- ↑ Robert Schumanns hustru.
112
