jer med familj kom till festen, och hon där fick föreställa honom för Mendelssohn. Det blev minnesrika aftnar för den gamle professorn, som alltid beundrat Jennys genialitet. Även Mendelssohn, som genom Lindblad hört mycket talas om Geijer, var glad över mötet och inbjöd professorn till sitt hem i Leipzig. Längre fram på sommaren for han även dit och tillbragte angenäma aftnar hos honom. Mendelssohn blev så förtjust, att han började fundera på, om han ej till nästa år skulle resa till Sverige för att träffa Lindblad, sin studiekamrat i Berlin på 20-talet, och då se Uppsala och Geijers hem. Resan skulle ej bli av. Redan nästa höst skulle de båda stora männen, Geijer och Mendelssohn, ej längre vara bland de levandes antal.
Jenny Lind reste från Rhen till Hannover, där hon hos dåvarande kronprinsen och hans gemål (sedermera konung Georg V) erhöll ett varmt mottagande. Särskilt kronprinsessan Marie blev hennes stora beundrarinna, vilken betraktade det som de lyckligaste stunderna i sitt liv, då Jenny Lind var hos henne och sjöng. Sedan Jenny utfört Norma, Amina, Agatha och Lucia, reste hon till Hamburg, där hon redan förut funnit varma vänner och i konsul Arnemanns’ hem känt den rätta förståelsen. Här sjöng hon för första gången i Tyskland Marie i Regementets dotter och vann den stora publikens ynnest. Den hänförelse hon väckte hade emellertid en obehaglig sida, i det att den vilda berusningen övergick till ren ”Lindmani”, något som i sin tur hade till följd en satirisk bitterhet hos ett fåtal, som ansåg hänförelsen mindre äkta. Man begynte förlöjliga henne såväl i tal som skrift. En av dessa satiriska skrifter var ett dramatiskt
115
