hon. Mest gingo hennes tankar till London, där Bunn aldrig upphörde att bråka och irritera henne. Till sist kom chefen för Her Majesty’s theatre, Benjamin Lumley, och bad henne direkt mottaga engagemang för nästa år. Hennes vänner rådde henne att mottaga anbudet och ej minst familjen Grote i London, som alltsedan sammanträffandet i Frankfurt för ett år sedan, skött hennes sak med Bunn. Jenny Lind var naturligtvis rädd för att komma till London, till på köpet för att sjunga vid själva konkurrensteatern, och Bunn hade hotat med, att hon skulle kastas i fängelse, så snart hon beträdde Englands jord. Till sist lovade Lumley att övertaga Bunnkontraktet och ansvara för, att intet ont skulle vederfaras henne. Hon var trött på scenen och ville ej sjunga mera, men engagemanget var mycket förmånligt och kanske skulle hon, om hon mottog det, få så mycket över, att hon sedan kunde leva ett bekymmersfritt liv i tillbakadragenhet. Till sist föll hon till föga och skrev under. Därmed begynte en ny period i hennes konstnärsliv, och för henne själv hade längtan till ro och frid till sist fått fast form: en kort tid i England och så — vilan och friden långt borta från stora världen. Den tjugusexåriga världsberömda sångerskan kände sin ungdomstid förnött. Hon hade blivit gammal och trött i förtid.
118
