också gjort förtvivlade försök att hindra Jenny Linds uppträdande. Lumley hade således att rekonstruera hela sin teater från början. Här hade Jenny Lind ett gott tillfälle att rekommendera sin kamrat och vän från Stockholm: Giovanni Belletti. Han hade sedan 1844 ej varit i Sverige, där han ej längre trivdes, när ej Jenny Lind längre stod vid hans sida. Nu kom han med glädje till London, och Lumley visade den största tillfredsställelse sin nye sångare. Han hade engagerat honom helt och hållet på Jenny Linds rekommendation och visste ej alls förut något om honom. Belletti fyllde dock de högsta anspråk och blev en erkänd kraft, som skötte sin plats med största plikttrohet. När han på 60-talet drog sig tillbaka, saknades han allmänt. Jenny tog honom med sig till Amerika och även längre fram under konsertturer i landsorten. Han var som en trogen vän vid hennes sida, och först när hon drog sig tillbaka från konsertlivet, ville han ej längre stanna i England. Då Jenny Lind övergick till oratorie- och romanssången, följde också han exemplet, och förstod som hon att vinna engelsmännens hjärtan även på detta fält. 1862 flyttade han tillbaka till sin hembygd och levde där i djupaste tillbakadragenhet. Jenny Linds sol hade värmt honom med sina strålar, och i minnena från den tiden, då hon stått vid hans sida, levde han under sin ålderdoms höst. Med henne hade hans liv varit ljust och rikt, utan henne hade allt varit mörkt och dystert.
Av andra nya krafter vid Her Majestys theatre kunna nämnas sångarna Gardoni, Straudigl, Coletti, fru Castellan och fröken Cruvelli. Som ledare för orkestern fanns först under Jenny Linds tid Balfe.
124