Sida:Norlind Jenny Lind 1919.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs

Denne ersattes vid 50-talets början av hennes ackompanjatör under Amerikafärden, Julius Benedict, vilken under 40-talet då och då lett oratoriekonserter i Englands huvudstad. Som musikkritiker åtnjöt Chorley högsta anseendet. Han hade tagit en viktig del i engagerandet av Jenny Lind för Lumleys teater.

Av utländska kompositörer hade man sedan länge fästat sin uppmärksamhet vid Meyerbeer, som själv påtänkt ett engelskt uppförande av Vielka med Jenny Lind. Planen kom ej till utförande. I stället hade Lumley uppsatt hans Robert le Diable, och efter många vedermödor lyckades man få ge detta verk. Meycrbeer var i London vid den tid, då Jenny Lind kom dit.

En annan tysk kompositör med stort inflytande i England var Mendelssohn. Lumley hade även med honom gjort avtal om en opera för Jenny Lind. Mendelssohn hade allvarligt dryftat saken med sin sångerska, och man hade funderat hit och dit om ämnet. Än var det fru Birch-Pfeiffer än Scribe i Paris, som skulle författa textboken. Man trodde sig till sist ha funnit det rätta ämnet i Shakespeares Stormen. Scribe var underrättad, skissen redan färdig, och Lumley trodde fullt och fast på, att operan skulle komma till stånd, då Mendelssohn plötsligt ändrade mening. Han började känna, att operan kanske ändå ej var hans fält. Det var Jenny Linds enastående dramatiska förmåga, som låtit hans gamla ungdomsdrömmar få nytt liv, och han kände en sådan glädje över att få skriva för henne — men krafterna begynte svika. Han visste ej, vad han egentligen skulle tilltro sig mera. Han var utsliten och trött. Knappt ett

125