Jenny Lind fick verkligen under denna sommarsäsong så mycket ro, att rösten kunde hålla sig uppe i glans hela tiden. Hon erhöll i Old Brompton ett avsides liggande hem, och alla tröttande besök av nyfikna voro absolut förbjudna. Hon lämnades på så sätt i ro åt sig själv och slapp det utslitande umgängeslivet. Å scenen gick hon från triumf till triumf, och en fullständig ”Jenny Lindsfeber” rådde.
Amina blev nästa roll. Hennes upfattning hade här aldrig varit omstridd, och den blev det ej heller i England. Den tredje rollen hörde sedan ett år tillbaka även till den tyska publikens favoriter: Marie i Regementets dotter. Hennes ungdomliga friskhet och livlighet i denna roll slog även an på det eljest så stela Albion. Det fanns något vulgärt i rollen, som kanske ej hade passat i det förnäma London, om hon ej förstått att ge den en själsadel och en idealiserande förfining, som förtagit rollen varje nyans av banalitet.
Svårare blev det för henne att vinna bifall som Norma d. 15⁄6 1847. Här stodo meningarna mot varandra, och man slutade med att uttala tvivel, om rollen verkligen passade henne. Hon upptog den därför ej så ofta som förut, och man vande sig därför aldrig i England vid hennes nya sätt att tolka den druidiska prästinnan.
Då tanken på en opera av Mendelssohn måste lämnas, upptog man som ny opera i stället Verdis I Masnadieri (Rövarbandet) 22⁄7. Jenny Lind hade här Amalias roll. Ehuru hennes framställning prisades och även de andra skötte sig väl, kunde operan ej hålla sig uppe.
Hennes sista nya roll för säsongen blev Susannas
129
9 — Jenny Lind.
