Hon for först till Berlin, där hon mottogs med öppen famn av professorskan Wichmann. Hon sjöng Marie, Amina och Agatha, man hyllade henne som alltid, om än vemodet ej ville försvinna, då man tänkte på, att det kanske var sista gången hon lät höra sig. Rellstab gav uttryck för avskedskänslorna bl. a. i följande ord: ”En vinters hvila i hennes hemland, ett afskedsbesök till det präktiga Albion, hvars rika hyllningsgärd lagts för hennes fot, och sedan skall den renaste stjärna, som någonsin upplyst konstens himmel, nå slutet af sin bana. Endast inom trängre kretsar skola dess strålar hädanefter lysa. — Men huru hon än må gestalta sitt öde, skall minnet af henne oförgängligt kvarstå hos dem, hvilka erfarit det öfverväldigande intrycket af hennes konstskapelser, — hos alla dem, hvilka känt deras upphöjande och förädlande inflytande. Våra tacksammaste välgångsönskningar skola följa henne vid afresan, vare sig hennes framtida lefnadsstig leder än längre upp på ryktets höjder eller ner till undangömd tillvaros stilla dalar, hvilka ofta skänka en renare om än mindre berusande lycka.”[1]
Konungen utnämnde henne till sin kammarsångerska såsom en tacksamhetsgärd, för vad hon givit.
Från Berlin gick färden till Hamburg, där hon blott uppträdde en gång (21⁄10) i Regementets dotter, sedan till Stockholm. Att mottagandet här skulle bli varmt, kunna vi förstå av det stora deltagande, varmed man följt hennes framgångar i Tyskland och England. Hon kände sig också glad till mods att få vara i ro i sitt hemland — hon som nästan alldeles förtärts av hemlängtan. Likväl skulle något inträffa, som kastade en djup skugga över hennes svenska
134