härliga och underbara Guds vägar äro — med ena handen gifver han allt — med den andra tager han allt! Sådant är lifvet.”[1]
Ännu d. 10 juli 1848 skrev hon till fru Kaulbach i München om förlusten: ”Ack! kära fru Kaulbach, det var mitt hjärtas första, största förlust, och hela vintern har derigcnom blifvit så helt annorlunda för mig. Det är som om föreningsbandet mellan mig och Tyskland afslitits. Men — Gud vare lof, att han icke lefver under denna tid! — det är bättre att vara undan.”[2]
Ännu ett annat sorgeämne hade hon. Bunnprocessen var ännu ej utagerad. Rättegången hölls d. 23 febr. 1848 under sensationell tillslutning i London. Bunns advokat, Mr Cockburn, hade gjort allt för att ställa henne i en dålig dager och yrkade på 180,000 kr. skadeersättning. Utslaget blev, att hon ålades att till Bunn betala 45,000. Det blev Lumley, som fick betala, eftersom han åtagit sig saken, men Jenny Lind hade förlorat inför världen, och Bunn sörjde för att hans seger skulle bli så uppenbar som möjligt. Han tryckte alla handlingarna, sina och Jenny Linds brev, allt som sagts invid domarbordet och allt som kunde vara honom till försvar, och kort efter utslaget fanns i alla boklådor en bok ”The case of Bunn versus Lind … by Alfred Bunn”, vilken fick en strykande åtgång bland Londons skandalhungriga publik.
Så slutade den långvariga striden, som i tre år upprört sinnena, men hos den svenska sångerskan kvarlämnade den en bitter stämning, som ännu mera ökade hennes längtan bort från scenen och det offentliga livet.
140
