salen fylldes till sista plats. Benedict ledde på ett förträffligt sätt uppförandet, och Jenny Lind sjöng med en storslagen höghet och ädelhet. Nu förstod man i England, att om hon än lämnade scenen, fanns likväl ett stort verksamhetsfält kvar för henne.
Julen nalkades, och Jenny Lind ville alltid fira den på svenskt vis med julgran. Hon hade mottagit en inbjudan till en familj Salis Schwabe, som bodde å Crumpsall nära Manchester. Man sökte i allt foga sig efter hennes önskan och hade skaffat en väldig gran. Många voro inbjudna, men för att skona henne skulle det ej bli tal om någon musik. Pianot var borttaget från salen. Jenny Lind, som märkte denna pietetsfulla uppmärksamhet, tackade genom att befalla in pianot. Sedan sjöng hon hela aftonen.
I slutet av januari for hon till sina vänner från fjoråret: biskopen och biskopinnan i Norwich. Hon sjöng i domkyrkan för välgörande ändamål, men hade i övrigt rik vinst av besöket hos den fromma och varmhjärtade biskopsfamiljen. Hennes religiösa läggning hade på sista tiden blivit allt mera framträdande. Härtill bidrog även hennes sällskap. I Tyskland och första Englandsresan hade Louise Johanson, hennes ungdomsvän, följt henne. På sista engelska resan hade i stället en fröken Josephine Åhmansson gjort sällskap. Denna var mycket strängt religiös med dragning åt läseri. C. Stanley fäste sig särskilt vid henne och skrev: ”Hennes följeslagarinna är det bästa sällskap hon kan ha; och såsom Jenny säger, ’hon har lefvat så mycket ibland präster, hon är så skicklig i att utlägga bibeln, och vi tala så mycket därom om söndagarna’.” I ett annat brev om avskedet säger samme man: ”Vi togo afsked af
146
