helt enkelt torrt och obegripligt. Hvar var den vanliga ’Jenny Lindfebern’? Salongen var jämförelsevis tom. Hvar var den vanliga ända till galenskap stigande entusiasmen? — Applåderna voro kalla och matta.”[1]
Vad var att göra? Jenny Lind, förpint och trött, missnöjd med utgången, lofvade motvilligt att uppträda på scenen de sex avtalade gångerna.
Nu var publiken genast fulltalig och under jubel och exalterad stämning från publikens sida gåvos de sex ”oåterkalleligen sista” föreställningarna: 26⁄4 Sömngångerskan, 26⁄4 Lucie, 3⁄5 5⁄5 Sömngångerskan, 9⁄5 Lucie och 10⁄5 Robert. Man hade försiktigtvis ej anslagit, att det var sista gången, men publiken kände, att man sannolikt ej finge höra henne mera på scenen, och allt var därför i en nästan nervös hänryckning. Times skrev bl. a. om denna minnesvärda afton: ”Den ökade ljuflighet, som hennes röst detta år vunnit, har varit ett allmänt samtalsämne, och aldrig har hennes stämma klingat mer välljudande än i går afton. Applåderna vid operans slut voro något särskildt anmärkningsvärdt. Hon inropades 3 gånger inför ett auditorium, som fyllde ända till den dunklaste vrå i salongen och som enhälligt reste sig, då hon framträdde. Så ihållande voro bifallsropen, att de tycktes sammansmälta i en enda brusande våg. Då hon vid sista inropningen inträdde på scenen, var hon djupt rörd.”[2]
Hon hade slutat.
Om det kändes vemodigt att taga farväl av den välvilliga publiken, ångrade hon ej det steg hon tagit. Hon längtade bort till ro och frid samt reste snart bort att vila i Tyskland. De många vänner hon för-