ett strängt, nästan bigott sinnelag i kristliga ting. Jenny Lind märkte ej detta först. Under det den unge mannen fick stora sympatier för henne, tyckte hon, att han var ”tråkig”, fastän hon gärna talade med honom om religionen. Då hon d. 16 sept. kom till Bath, där han hade sitt hem, frågade hon efter honom utan att egentligen tänka på, vad han därigenom skulle känna. Han sökte sedan upp henne flera gånger och till sist friade han. Själv tänkte han väl ej på följderna. Han var ju andligt sinnad, och fröken Åhmansson hade väl även tyckt, att det var en bättre ung man än Günther. Han var av gammal god engelsk familj, och Jenny Lind trängtade efter ett hem. Hon svarade jakande. Kort efter (jan. 1849) var hon i Norwich, där hon fick tillfälle tala med biskopen och biskopinnan, vilka naturligtvis styrkte henne i hennes tro på, att han var den henne utsedde. ”Jag är trött till kropp och själ men mest till själen!” hade hon sagt. ”Jag saknar ett stöd, och just då jag behöfver hjelp, för Guds finger till mig detta hjerta, hvilket likasom mitt kan hysa medkänsla för hvarje barmhärtighetsverk. Vi önska lefva lugna och ostörda någonstädes. Jag önskar vara nära träd, vatten och en kyrka.”
Hon hade vädjat till Harris’ föräldrar och deras mening om saken. De hade tillstyrkt — men på vad sätt fick hon först lägre fram på våren veta. De hatade scenen och kunde ej erkänna henne som medlem i familjen med mindre hon ansåg ”teatern som ett satans tempel och alla de spelande för djävulens präster”. Hon borde komma till Bath som en botgörerska, som bad om förlåtelse för hela sitt liv ”i synden”. Detta var en hård prövning.
152
